I helgen har jag tagit tillfället i akt och haft hela två filmkvällar alldeles för mig själv.
Jag har aldrig gillat att titta på film med andra, tycker inte att jag kan förlora mig själv helt i karaktärerna om det sitter en massa folk bredvid. Undantagen har varit de få gånger jag varit i Stockholm alldeles själv. Då har jag alltid avslutat min vistelse med ett biobesök på någon av de små kulturboigraferna innan tåget går hemåt.
En av filmerna jag såg i helgen var den fina "The edge of love".
Den kom ut 2008 och jag har faktiskt aldrig hört talas om den, men filmen dök upp när jag googlade 40-tals mode någon dag och jag förstod att jag måste se den. Filmen i sig vet jag inte riktigt om jag gillade egentligen. Kändes som att regissören försökt sig på att göra en David Lynch film ,men inte riktigt fått till det. Till och med Angelo Badalamenti har gjort musiken till. ( han som nästan alltid gör musiken till Lynch´s filmer)
Men själva känslan med filmen var väldigt vacker, den var full an vackra miljöer och kläderna får gärna hoppa in i min garderob any day. Se den någon mulen och mörk dag med hösten runt hörnet. Då tror jag den är som bäst. ( fast se den inte om du precis slutat eller försöker sluta röka...det röks stup i kvarten på sådär snygga vis)
![]()
I saw a few films this weekend and one of them was "The edge of love" from 2008.
Ididn´t really like it, but the 40´s fashion, the surroundings and the feeling from the film was really nice.